Hva er disse “klonene”?

Klonene

I Maine Coon-oppdrett snakkes det mye om de såkalte “klonene”. Jeg har fått lov til å gjengi en god og informativ beskrivelse av hva klonene egentlig er, fra Ulrika Olsson, PawPeds grunnlegger og mangeårig oppdretter av Maine Coon.

Klonerna

– av Ulrika Olsson, S*Ylletrollets Maine Coon

Klonerna ja … Det är så här att det föddes en drös helsyskon, (minst) 7 kullar i samma kombination, från 1979 till 1982, som blev väldigt populära på utställning. Det är dessa syskon som kallades för “The Clones”. Föräldrarna var Heidi Ho Sonkey Bill och Tanstaafl Polly Adeline of Heidi Ho. Sonkey Bill var inavlad på två “noviser”, Andy Katt of Heidi Ho som var den enda långhåriga ungen i en kull på fyra efter en korthårshona i Maryland, och Bridget Katt of Heidi Ho som kom från Florida. Dessa två noviser och deras avkommor utgör den så kallade Heidi Ho-linjen.

Polly Adeline var lindrigare “linjevlad” på en annan linje, men även hon hade 25% av Heidi Ho-linjen i sin stamtavla. Avkommorna till dessa två katter blev alltså inavlade/linjeavlade också, om än långt ifrån lika hårt inavlade som sin far.

Alle foto fra Maine Coon Heritage Site/PawPeds

 

Klonerna blev väldigt populära, framför allt på TICA-utställningarna. Deras “feral look” var spektakulär, och de var större än vad som var vanligt. (“Feral look” kom förresten in i rasen från Andy Katt of Heidi Ho, innan dess och i andra linjer var det “sweet look” som var helt förhärskande. Kan vara intressant att veta när man hör en del domare säga att en Maine coon ser för snäll eller för söt ut, att Maine coonen ska se elak ut. Det är då alltså den ursprungliga looken på rasen som man säger att är fel, vilken den egentligen inte alls är.)

Klonerna vann alltså på utställning en massa, och det gjorde att många uppfödare ville ha en egen “klon”. Eller två. De som inte kunde få en “klon” skaffade sig istället en avkomma till en “klon”, eller kanske med lite tur någon katt som var inavlad på kloner till och med.

Som vanligt trodde folk att om lite av klonerna var bra så skulle mycket av klonerna vara ännu bättre. Man parade avkommor till kloner tillbaka på sina klon-föräldrar. Man parade klon-avkommor med andra kloner, och avkomman där med avkomman till en klon, etc etc.

Klonenes stamtavle – Pedigree of the “Clones” – Klikk for å komme til tavlen i PawPeds

 

Tre exempel på de stamtavlor som åstadkoms:

(Klikk kattens navn for å komme til PawPeds stamtavler)

Meunerie Thaddeus C of Donnahugh

I P2 har du klonen Heidi Ho Lovey Mero of Meunerie.
I P3 är klonen Heidi Ho Just Plain Bill Katt.
I P4 hittas klonen Heidi Ho Percival of Meunerie fyra gånger och klonen Heidi Ho Molly B. of Tanstaafl en gång.
68,8% av stamtavlan kommer från klonerna.

Willowplace Anna Arabella

I P3 klonerna Heidi Ho Richard III of Charmalot och Heidi Ho Molly B. of Tanstaafl.
I P4 klonerna Heidi Ho Molly B. of Tanstaafl och Heidi Ho Richard III of Charmalot två gånger var.
50% av generna kommer från klonerna.

MtKittery Cooper

Klonen Heidi Ho Aurora of MtKittery ligger 2 gånger i P2, 1 gång i P3 och 1 gång i P4.
68,8% av generna kommer från klonerna.

 

Så här såg det alltså ut. Och katter med denna typ av stamtavlor parade man sedan med varandra. Andra linjer som fanns blev åsidosatta och deras gener förlorades i rätt stor utsträckning. Det blev alltså lite av en genetisk flaskhals här!

Idag kommer väl ca 30-35% av genpoolen på maine coon från klonerna. Till detta får läggas andra avkommor till Sonkey Bill, och Polly Adeline hade en kull med en annan hane av rena Heidi Ho-linjer också. Dessa katter var förstås nära släkt med klonerna och användes också de rätt flitigt.

Självklart ledde denna överanvändning av en viss linje till problem i rasen. Alla katter bär ju på någon svaghet, och det gjorde också Sonkey Bill och Polly Adeline. Sonkey Bill dog knall och fall av kardiomyopati, av allt att döma hypertrofisk, vid 6 års ålder. Polly Adeline mådde finfint, men det såg ut som om de fall av plattbröst/pectus man fick hos många kattungar i mitten av 1980-talet kunde härledas till henne och till hennes far. Henne ägare lät kastrera henne av denna anledning. Och det är klart, om man börjar överavla på det här viset på enstaka katter så sprids ju deras individuella svagheter till massor av individer, och sedan dubbleras det på dessa svagheter. Så får rasen som helhet ett problem, istället för att det hela stannade som en liten svaghet/brist hos en enskild katt och några av dess avkommor, vilket antagligen inte skulle ha lett till några problem alls just eftersom det inte skulle ha dubblerats och uppförstorats.

När det upptäcktes hur stor dominans klonerna hade fått i vår genpool började man titta på hur man kunde begränsa skadan så gott det gick. Helt kan man ju inte eliminera denna genetiska flaskhals utan att ta in massor med noviser. Och noviser kan alltid tas in senare, lite successivt. Men det som var mest akut var att försöka ta vara på det som fanns kvar av andra etablerade gamla linjer. Katter med låga andelar kloner i sina stamtavlor och höga andelar av andra linjer. Det fanns då rätt skapliga variationer i klonandelar hos olika katter och linjer (det finns fortfarande ordentliga skillnader, men dessa skillnader krymper med tiden). Det gällde att tillvarata dem med låga klonandelar och vara mer sparsam med att använda katter med de högsta klonandelarna innan allt med tiden blandas ihop och alla hamnar på samma, rätt höga klonandel. Om vi kunde använda de “lågklonade” lite mer skulle denna slutliga klonandel i rasen som helhet kunna bli lite lägre, den genetiska variationen större. En medveten fokusering på detta var extra nödvändig eftersom katterna med höga andelar kloner i stamtavlorna fortsatte att gå bäst på utställning. Man fick helt enkelt lov att offra en del av den nu önskade typen och storleken (katterna var mindre tidigare, innan klonerna fick så stort inflytande, och de var även något kortare i huvud och kropp) för att främja rasens genetiska variation, och därmed dess framtida förutsättningar att hålla sig frisk och sund.

Parallellt med detta har man velat påbörja arbetet med att ta in lite noviser i aveln för att förbättra den genetiska variationen i rasen på det viset.

Alltihop handlar alltså om ett långsiktigt hälsoarbete. Det är inte så att en katt med lägre andel kloner automatiskt är en friskare katt än en med högre andelar kloner. Däremot kan en katt med låga klonandelar bidra till att öka den genetiska variationen i rasen, tack vare de andra, mer ovanliga, linjerna/generna den katten bär. Och av den anledningen kan katten långsiktigt bidra till en bättre hälsa för rasen i stort.

Stor takk til Ulrika for tillatelse til å legge ut teksten!

S*Ylletrollet på Facebook

Klonene i dag

De fleste katter som vinner på FIFe-utstillinger i dag har mellom 35 % og 40 % kloner.

De som regner seg som outcross-oppdretter  jobber i hovedsak med katter og kombinasjoner der klonene ligger under 20 %. (Fra PawPeds/Maine Coon Heritage Site, Outcross catteries list.)

Les mer om avl, innavl og genbase i rasen:

The Maine Coon Heritage Site – PawPeds

Hva er dette med lav innavl?

Innavl og genetisk variasjon

Avlstrategier – Breeding Strategies

WesterosCat Breeding Philosophy

 

Comments are closed